Textilverkstad

Lenas vävprover

Hur ritade man mönstren

I bindningslära undervisade Arthur Krebs. Han var son till Väfskolans första föreståndare, Frits Krebs, som till en början var enda läraren på skolan. Frits Krebs kom från Thüringen och var son till en sidenvävarmästare och utbildad vid en teknisk yrkesskola. Sonen Arthur Krebs var själv utbildad på Väfskolan och därefter vidareutbildad i Chemnitz. När vi ser närmare på de utritade bindemönstren ska vi ha i minne att Väfskolan var en teknisk skola med en undervisning som hade rötter i den tyska vävindustrin.



Vi ser först på ett av bindemönstren från boken med bindningslära. Man ritar, som vi gör nu, med vitt och rött. Här betyder en fylld röd ruta att varptråden är höjd. Det är det vedertagna sättet att rita vid den tiden.

Rutpappret är uppdelat i 8 x 8 rutor, något som varit vanligt långt fram i tiden. Vävningen använder, precis som datorerna, sekvenser 2, 4, 8, 16 etc. I vävningen hänger det samman med hur man hänger upp skaften med trissor och nickepinnar (hästar).

Nere till vänster finns en ruta med blå färg - det är bindningens rapport. Av placeringen förstår vi att man räknade varptråden längst till vänster som den första varptråden (nr 1), och inslaget längst ner som det första inslaget (nr 1).





Här är ett exempel ur analyspärmen. Hela inredningen är inritad, solvningen med ljust blått, trampningen med grönt och uppknytningen med svart.

Av detta kan man läsa ut att solvningen börjar till vänster med skaft 1 längst upp. Från föregående bild vet vi att man började rita trampningen nerifrån och nu ser vi att man räknade vänster trampa som nr 1.

De små strecken mellan solvningen och bindemönstret markerar att man skedade med 1 tråd i rör.







Jag har använt vävprogrammet för att "översätta" till det sätt vi handvävare nu ritar. Bilden till vänster är Lenas, i den till höger markeras att fylld ruta = sänkt varptråd. Solvning/trampning så som vi är vana att placera.







Som en jämförelse visar jag samma mönster, båda med gul varp och grönt inslag.





Hur länge Arthur Krebs undervisade i bindningslära har jag inte (ännu) kunnat ta reda på. Men enligt lärarförteckningen kom Per Esselius till skolan 1929 som lärare i bindningslära. Hilma Stenwall står som lärare i handvävning. Om hon tog över undervisningen i bindningslära för handvävningseleverna framgår inte. Ulla Cyrus står som lärare i handvävning från 1945. Där vet jag att hon också undervisade i bindningslära. 1949 kom första upplagan av hennes "Handbok i vävning". Året därpå kom en 2:a upplaga.

Redan i den första upplagan ritas bindemönstren så att fylld ruta betecknar en sänkt varptråd. Men solvningen börjar från vänster och vänster trampa är nummer 1. Första inslaget ligger längst ner. Alltså samma som i tidigare undervisning. Solvningen ritar hon dock under bindemönstret.

Troligen är det i 3.e upplagan från 1955 som Ulla gick över till att rita så som vi nu är vana vid. Det bör vara den upplaga som vi hade när jag gick på Väfskolan, men mitt exemplar har försvunnit. När nästa upplaga kom hade jag lämnat skolan, men jag minns att Ulla höll på med den medan jag gick där.

Att en fylld ruta kan beteckna antingen en höjd eller en sänkt varptråd varierade länge i svenska vävböcker. Vid någon tidpunkt kom vävlärarna i Sverige överens om att använda samma beteckning vid undervisningen och i vävböcker. Man bestämde sig för att en fylld ruta visar sänkt varptråd. Det här beslutet gjorde att Sverige, Danmark och Norge skiljer sig från resten av världen, och vi kallar det "skandinavisk tradition". Textilindustrin har alltid använd höjning. I Danmark använder man sänkning i undervisningen för handvävning, medan däremot Desigskolorna tecknar med höjning.

© Åsa Martinssons textilverkstad 2015