Textilverkstad

Vävning på Stavgard

2020 är ett märkligt år. Eftersom vi inte kunde lämna Gotland, än mindre resa till Danmark och Middelaldercentret Nykøping Falster, reste vi 500 år tillbaka i tiden. Till Stavgard, vikingabyn i Burs på södra Gotland. Vi blev frivilliga där. Bor och är invånare tre-fyra dagar i veckan.

Man önskade att jag skulle få upp en ny väv i deras upprättstående vävstol. Det var ett äventyr, eftersom jag inte tidigare varken vävt i en sådan eller satt upp en väv. Detta är en dokumentation av hur jag gick till väga.

Jag hade fått tag i ett varpspunnet grått garn, ca 5/1, som varp och planerade ett lösare spunnet 6/1 som inslag. Någon tid att först provväva fram en kvalité fanns inte, så jag fick förlita mig på mina inställningsformler. För en tuskaft blev det 6 varptrådar/cm och 6 inslag/cm. Tyget ska valkas lite. (Det blir en provväv med samma inställning i min vanliga vävstol, så att vi får en färdig tygbit att visa.)

Någon speciell varpställning hade jag inte. Men varpningen gick fint på min varpram. 3 meter varpade jag.

Uppsättningskanten är ett smalt band i Möbelåtta. Varptrådarna ligger två och två i skälet på uppsättningskanten och hänger ihop i en ögla i slutet av varpen.

Varpen består av 240 tr (6 tr/cm och 40 cm bredd). Jag plockade av varptrådarna från varpramen efter 60 trådar och delade upp dem i två delar, två och två, så som de kommer ur uppsättningskanten.

På bilden till höger har jag sytt fast uppsättningsbandet och knutit fast det i vävstolen. Varptrådarna är knutna 30 och 30 i tyngderna. (Det visade sig sedan att vi var tvungna att hitta fler tyngder och dela upp varptrådarna.) Jag har börjat med kedjan som ska hålla varptrådarna i rätt bredd.

Vävstolen med de två lagren uppspända.
Trådarna ligger två och två på var sida om den nedre bommen, eftersom jag valt att inte klippa upp varpslingorna.

Vi ska väva tuskaft.
Då måste en del trådar korsas.

Inför solvning valde jag att följa beskrivningen i Kirkes væv*.

Varannan tråd ska solvas. De plockade jag upp på en hjälpkäpp och satte en distansbit mellan den och solvkäppen för att få samma längd på solven.

Så här långt klarade jag mig själv, men det var bra att få hjälp av Kerstin Wessely med själva solvningen. Hon till hör dem som varit på Stavgard från början och har vävt på den här vävstolen.

Vi knöt på det sätt som finns beskrivet både i häftet Forntida teknik, Varptyngd vävstol** och i Kirkes væv.

Med trådarna framplockade gick det fort att knyta solven. Genom att knyta runt den extra käppen blev alla solv lika långa.

Som inslag hade jag planerat att ta med av mitt 6/1 ullgarn från Kampes Ullspinneri. Men vi hittade en skatt på Stavgard! En hel säck med fint ullgarn - gotlandsull? - som under Stavgards första tid hade skänkts från Wastessons i Stånga. En del var lite ätet på men det mesta vara fint. Fyra färger och två olika grå fick vi ihop. Det blev ett antal kilo.

Vi letade efter andra lösningar.

På grekiska vasmålningar ser man inslaget på spolar. På bilden till vänster är det tre stycken spolar, två ser man är ställda på vävstolen.

Till höger: Genetiva från Baugy i centrala Frankrike håller i en inslagsspole som är lindad i kryss.
(Walton Rogers ***)

Att linda garnet runt på samma sätt som en spole till en skyttel verkade tidsödande. Genetivas spole lockade att göra efter.

Efter ett par försök blev det här min lösning. Martin skar till en spole med två nedskärningar så att det gick att börja med en längre bit utan att garnet halkade ner. Och sedan fortsatte lindningen.

Genom att spolen är spetsad i ändarna kan man sticka in den i ett av hålen i vävstolen.

En sak till behövdes - en pinbeater. Martin gjorde en i ask enligt fynd. ***

En ände är spetsig, den används för att föra upp inslaget i bågar innan man byter skäl och slår till med vävsvärdet. Den andra änden är mer trubbig och används för att dra över trådarna för att jämna ut dem.

Garnet var så strävt att jag var tvungen att använda vävsvärdet för varje inslag.

Nu återstår att väva stavgardstyget. En liten bit har jag vävt och fått till hur mycket jag ska båga inslaget för att hålla ut bredden.

Till slut - mitt eget vävsvärd.

------------------------------------------------
* Stærmose Nielsen, Karen-Hanne, Kirkes væv. 1999.
** Springe, Sydberg, Varptyngd vävstol. Sveg 1986.
*** Walton Rogers, Cloth and Clothing Early Anglo-Saxon England. 2007.