Textilverkstad

Vävning

En vante från Lödöse - min historia



I magasinet på Lödöse museum finns en högervante sydd av ett ylletyg med ränder. Den är relativt välbevarad, men handens insida är helt söndersliten. Jag fick syn på vanten när jag för ett antal år sedan besökte magasinet i Lödöse.

Den sneda randen på vantens ovansida gjorde att min första tanke var att vanten kunde vara tillverkad av resttyger och för att få ut ovansidan av vanten hade man varit tvungen att lägga den biten lite på sned.

Jag fotograferade den och trodde att det skulle gå att med hjälp av fotona se hur den var tillskuren – men det gick inte. När jag senare (2008) var i Göteborg, kunde jag åka tillbaka till Lödöse och få tid att titta ordentligt på vanten. Ta mått och rita upp den.


Insidan ser ju ut att saknas helt. Men när jag tittade närmare gick det att se att de trasiga partierna räckte fram till en söm som löpt upp inne i handen, en fortsättning på "tumbitens" ena söm. Vanten har alltså bestått av en större bit som täckt hela ovansidan och fortsatt runt pekfingret ovanför tummen, en del som täckt halva insidan och så en bit för tummen.

På vantens ovansida finns två ränder som ligger på snedden. Jag fick det till att vanten bestod av tre delar. En för ovansidan av handen, en för insidan och en för tummen. Att det fanns en söm mitt inne i hand var tydligt. Jag kunde inte se att det har någon praktisk funktion för vantens konstruktion att ovansida var tagen på snedden. Kanske hade man bara velat utnyttja en tygbit på ett mer ekonomiskt sätt.

Bitarna är hopsydda med en smal sömsmån. Nederkanten är kastad runt med ett 2-trådigt garn. En inte så stark kantning, vilket man kan se på den del av nederkanten där de hopkastade inslagen glidit ur varptrådarna.

Varp är ett S-spunnet garn, inslag är Z-spunnet. Varptäthet är 7-9 tr/cm, inslagstätheten 4-5 inslag/cm. Varpen har relativt hård snodd medan inslagsgarnet är lösare spunnet. Inslagsgarnet är betydligt grövre än varpen. Jag fick det till att den var vävd i en 3-skaftskypert. Vanten är delvis filtad på insidan, förmodligen genom användning.

När nu vanten var färdig tänkte jag skriva lite om den –och bad att få konserveringsrapporten från Stockholm. Och upptäckte att den inte är överens med mig om vilken bindning det är! Jag hade fått det till en 3-sk kypert och i konserveringrapporten står det en 4-sk kypert. Jag försökte att förstora upp mina bilder men blev inte klok på det hela. Vilket var rätt?

Problemet var att jag fanns på Gotland och vanten i Lödöse. Men det löste sig. Vanten fick resa med en föreläsare från Lödöse museum hit till Gotland och medeltidsveckan, och så fick den stanna till slutet av september på Länsmuseet.

Och vad hände då! Jag upptäckte att jag haft fel vad gällde hur den var tillskuren. När jag tittade närmare på den såg jag att det fanns ingen söm längst upp i toppen. Och det fanns fler ränder än jag upptäckt tidigare. Jag ritade, klippte och klistrade, sydde nya modeller och gick fram och tillbaka till Fornsalen och vanten för att jämföra. Jag upptäckte också att det var mönsterpassning.

Detta kom jag fram till –och här fanns förklaringen till att ränderna gick på snedden! På bilden är inte tumbitarna inritade, tummen består av två delar, men även där finns en rand, med mönsterpassning.


Jag kunde nu också se mer noggrant på sömmarna. Sömsmånerna i sidorna var fällda med båda lagren åt samma håll med kaststygn. I sömmen inne i handen var de utvikta och nedfällda åt var sitt håll, det blir smidigare så. Även sömsmånerna inne i tummen var fällda och nedsydda. Ett ganska petigt jobb.


Mina nygjorda vantar
Materialet blev liggande ett par år. 2010 bestämde jag mig för att i min Knitters Loom väva två tyger - ett i treskaft (det är vad man kan väva i en grindvävstol) och ett i tuskaft. De blir bruna med ränder på samma sätt som orginalet har. Men det är inget försök att återskapa det tyg som vanten en gång syddes av. För det måste man få fram specialgarner, och det blir en helt annan historia. Tyget är vävt av tvåtrådigt garn som finns i handeln och som är lätt att använda även för en nybörjare i vävning. Entrådiga ullgarner kräver lite erfarenhet att hantera. Tanken är att även en nybörjare ska kunna väva sitt eget vanttyg.

Else Østergård skriver i "Som syet til jorden" att sömmar troligen syddes från rätsidan. Det har jag prövat i min vantsömnad och konstaterat att det är ett utmärkt sätt. Men eftersom sömsmånerna i sömmen inne i handen fälls åt var sitt håll är den sömmen sydd med tygets rätsidor mot varandra.


Sidan reviderad oktober 2014.

TILLBAKA

© Åsa Martinssons textilverkstad 2013